Vånda i ateljén

Jag var i ateljén i går för att fotografera en målning som fått helt fel färger på hemsidan. När jag öppnat dörren och sugit åt mig dofterna (precis som Jan L Ohlsson gör – i min bok alltså), färg, damm, källare och den där extra doften som säger att här är jag fri, så kom saknaden.

Saknaden efter att inte vara här oftare. Saknaden efter att inte experimentera och utforska färger, former och motiv. Att inte tillåta tankarna gå sina egna vägar och försöka låta bli att styra dem.

Fyra påbörjade målningar står där och väntar på mig. Nya uttryck, nya motiv. Som vill bli bearbetade  och någon gång klara. Förvrängda människor i (så klart) starka färger och kanske kan man ana influenser av husguden Basquiat eller Picasso eller … Lät det där pretentiöst? Okej, i så fall. Men visst tar vi intryck av det vi upplever runt omkring oss? Låter det påverka oss, forma oss? 

För många år sedan sa en lärare på konstskolan till mig: ”Se massor av konst, går på utställningar, läs i konstböcker och lägg dig sedan för att sova. Glömma. Låt dig sedan inspireras av det som gömmer sig långt där inne i ditt huvud för att göra dina egna improvisationer.”

Han sa väl kanske inte exakt så där, han var av naturen mer fåordig, men jag tyckte det var väldigt klokt. Och det går igen i vilket skapande du än ägnar dig åt. Musik, författande same…same.

Men åter till våndan. Om att vilja mycket. Helst allt på en gång. När tiden inte räcker till. När huvudet inte orkar. Och just nu ägnar jag det mesta av min tid åt skrivandet. Så roligt, utvecklande och svårt.

Jag får trösta mig med att de konstarter jag ägnar mig åt inte har något bäst före datum. Se bara på Torgny Lindgren, Elsie Johansson och Picasso. Det gäller att ha förebilder.