2017 05 08 Så hände det där som inte för ske...

Jag tappade mobilen. Det har visserligen hänt tidigare utan att någon skada uppstod men inte nu. Skakig tog jag upp den från golvet och ... NEEJ!... Jag fick i det närmaste panik. Skärmen krackelerad. Jag fick små splitter på pekfingret när jag trevade över glaset. Jag en mogen kvinna i mina bästa år fick hjärnsläpp. Blev handlingsförlamad. Stirrade rakt framför mig oförmögen att tänka klart.

Hur kan man bli så beroende av en tingest. En liten fyrkantig sak som går att ringa i att surfa på och att fotografera med. Allt det där har jag ju fixat tidigare utan hjälp av mobilen så varför ska det vara en så stor sak att den går sönder. Laga eller fixa en ny - visst - men under tiden. Innan den är klar.  Och det värsta av allt; har något gått förlorat? Något viktigt. Hur får jag tag i kontaktlistor och mina viktiga minnesanteckningar när hjärnan blir trött.

Det är kanske just det. Det där sköna med att ha allt samlat på ett ställe och inte behöva ha så mycket i huvudet, på små papperslappar eller i uppslagsverk och kataloger. Att minimera hjärnpåslaget när det är så mycket andra intryck att ta in och hålla allt uppdaterat. För mig blev det kaos.

Men... med hjälp av Facebook, stöttande söner och goda vänners vilja att hjälpa kommer det nog att lösa sig. Jag letade rätt på min gamla telefon som låg i sin kartong, tillsammans med laddarkabel och uppskrivna koder... ibland är jag stolt över min framsynthet ... och startade igång maskinen som vilat i två år. Efter diverse uppdateringar har jag nu tillgång till det mesta. Och telefonen fungerar i min krackelerade mobil bara jag hanterar den varsamt. Ny skärm är beställd och kommer att monteras senare i veckan.

Så det är bara att sitta still i båten och se framåt även om jag kommer att bita på naglarna till den dag jag håller den lagade mobilen i handen igen.